1. Hur är det att jobba som anhörigkonsulent?
– Det är en förmån att få jobba med detta, men det är också mycket sorg, men även glädje. Man får så mycket tillbaka.
– Att bli anhörigvårdare till den man älskar kan vara svårt. Ilska och trötthet och dåligt samvete för att man kanske tappat bort kärleken på vägen är svåra känslor som många som vårdar en anhörig brottas med. Man måste våga prata om det.
– Det finns alla möjliga typer av anhörigvårdare. Det kan vara vuxna barn som vårdar en gammal förälder. Det kan vara föräldrar som vårdar vuxna barn med sjukdom eller funktionshinder.
Men den vanligaste anhörigvårdaren är ändå en kvinna i 80-årsåldern som vårdar sin sjuka make.
2. Får man bli arg?
– Absolut. Det är ingen situation som man har valt utan man växer in i rollen att ta hand om sin andra hälft som man har lovat att älska i lust och nöd. Man får inte sova på nätterna, man blir väldigt trött och jag säger till de anhöriga att man får ha de här tankarna, det är inte förbjudet.
3. Hur har verksamheten utvecklats?
– Det har varit en fanastisk resa att vara med och utveckla anhörigstödet i Härnösand. Från att det inte fanns något alls 1999 till idag har det skett en enorm utveckling, inte bara i Härnösand utan i hela Sverige.
– Jag har haft en funktion som länssamordnare i 16 år och var med och startade Nationellt kompetenscentrum för anhöriga, en kunskapsbank som finns i hela landet och som regeringen beslutade skulle permanentas.
– Något som liger mig varmt om hjärtat är ett projekt vi just startat, ”Ett hälsosammare och friskare Härnösand” som syftar till att bryta ensamhet bland äldre och ser till att vi håller oss friska längre. Pengarna som gjort det möjligt kommer från statliga utfallsfonden
4. Du vet av egen erfarenhet vad det innebär att förlora en närstående?
– Sommaren 2010 blev min man Lars sjuk, han fick hjärncancer, (GBM).
– Vi fick ju 30 lyckliga år tillsammans, och en tröst är att jag ser honom i barn och barnbarn. Lars skulle ha fyllt 65 år i år.
– En månad efter beskedet fick jag själv bröstcancer, men den hade inte spridit sig. Jag fick behandling och är frisk idag.
5. Hur går man vidare?
– Vi hade lovat varandra, redan innan vi blev sjuka, att inte gräva ner oss i sorg om någon av oss skulle gå bort. Istället skulle vi tänka framåt och glädjas åt åren vi fått tillsammans. Och idag lever jag tillsammans med sambon Tommy i Juniskär och njuter av livet.
6. Och nu går du i pension?
– Första oktober är jag pensionär, men tar ut semester och avslutar i sommar.
7. Vad väntar du dig av det nya livet?
– Jag ser fram emot att leva i nuet, att få vara frisk, resa, påta i landen och umgås med barn och barnbarn. Ta vara på livet helt enkelt.
