På Boda Gård springer hunden Lloyd runt och hälsar besökare välkomna. Lammen bräker och hönorna pickar i vårsolen. I samma hage som fåren sträcker sig betydligt resligare varelser med långa, ulliga halsar upp. Det är ett helt gäng alpackor som klivit ut för att smaka på vårprimörerna, närmare bestämt det splitternya gourmetgräset.
D et var ett spontanköp av en bebisalpacka som ledde till att det nu går omkring åtta alpackor på gården. Hanna Viklund berättar:
– Jag köpte en alpackabebis av en man här i stan som hade tre stycken. Jag tyckte att de verkade fina, lättsamma, roliga och ovanliga, men det var ett impulsköp! När jag läste på såg jag att de inte får vara ensamma, så vi åkte upp till Lycksele och köpte två äldre alpackor.
I Älandsbro fanns fyra alpackahanar som de fick dejta. Bebisar kom och snart hade Boda Gård en hel alpackaverksamhet, utöver fåruppfödning, bo på lantgård, egna arrangemang på logen och mycket annat. Nere på tomten håller Hanna på att bygga ett rött hus som ska inhysa gårdsbutik med bland annat egen glass.
Elisabeth Viklund bor på gården, som numera ägs av dottern Hanna. Elisabeth har nappflaskan i högsta hugg för att mata ett par små svarta lamm, men hon passar på att sticka åt alpackorna lite pellets i mutsyfte. Det är nämligen inte helt lätt att interagera med alpackorna, som är föredömligt ointresserade av att umgås med vem som helst. Elisabeth säger:
– De är inte så sociala, men de är trevliga djur. Tysta, bräker inte som fåren. De bara hummar! Och så KAN de spotta. När de såg sina egna spegelbilder i sommarstugefönstret, då spottade de!
Alpackorna är alltså asociala även gentemot sig själva och på sommaren går de lösa på gården. Än så länge är det lite för tidigt, eftersom de skulle äta upp det späda gräset för snabbt. De får ge sig till tåls tills gräsmattan fyllts på mer. Enligt Elisabeth och Hanna är alpackorna då rena gräsklipparna, som dessutom gödslar gräsmattan.
Elisabeth poängterar alpackornas integritet, när de väjer undan en försiktigt utsträckt fotografarm:
– De vill gärna vara med och är nyfikna, men man får inte klia och klappa. Titta men inte ta!
Hon visar garner som hennes syster Ingrid Mattsson har spunnit av alpackornas ull, vantar och handledsvärmare som systern sedan har stickat. Man har nämligen alpackor för ullens skull, förutom som sällskapsdjur. Ullens Rolls Royce, säger Elisabeth och visar det mycket mjuka och varma garnet:
– Ingrid spinner, sedan får vi tillbaka garnet som vi stickar av och även säljer. Att spinna och sticka är avkopplande och att ta hand naturprodukter har vi tagit med från mamma som satt vid vedspisen och kardade och spann. Det är viktigt att bevara och föra traditioner vidare.
Hanna berättar att alpackorna är svåra att frisera. De klipps en gång om året och eftersom de gärna rullar sig i lera fastnar det mycket i den mjuka pälsen. Det gör att skären blir slöa snabbt, så det är inte bara det allmänna frisör- och närhetsmotståndet som gör det hela svårt.
Den äldsta alpackan på gården är nu 17 år. De kan bli runt 20. Två av alpackorna som finns på gården nu är inköpta; de andra är infödda. Det finns ingen hane på gården, så det krävs lite mer Tinder för alpackor om det ska bli bebisar nästa år – alpackor är nämligen dräktiga i ett år.
De trivs tillsammans med fåren, även om fåren är dominanta, låter mer och äter först när hö serveras inomhus. Alpackorna tar det hela med ro. Men nu är våren här och alla är ute och samsas om gräset, runt en irriterande nog inhägnad plantering med rabarber. Elisabeth säger:
– Alpackorna är trevliga utom när de rymmer. De gillar att klia sig på svartvinbärsbuskar och att knoppa av alla blommor och jordgubbsplantor. Vissa är bra på att hoppa över stängsel och alpackorna ska ju ha det finaste, när gräset är grönare på andra sidan.
