Nära att drunkna i paniken på en gummibåt under flykten från Afghanistan.
I dag driver han ett framgångsrikt byggföretag i Härnösand.
– Ingenting kommer lätt.Men det finns möjligheter,säger 25-årige Ata Ahmadi.
Ata har egentligen två historier att berätta. En om sitt företag, en om den dramatiska flykten.
Om vi börjar i nutid har han just avverkat den tredje sommaren med firman, flitig som en bäver med allehanda byggjobb, renoveringar och reparationer.
Sommartid är byggtid. Semester med utförsåkning får bli några veckor på vintern.
Och hektiskt kan det ju bli för den som åtar sig enligt hemsidan ”allt från mindre snickerier till större projekt som kök- och badrumsrenoveringar, altanbyggnationer, takläggning, golvläggning, dörr- och fönsterbyten, målning och tapetsering, samt murning, putsning, kakel- och plattsättning, och reparation av vattenskador och andra skador”.
Hur firman går?
– Det går bra, är Atas korta svar.
Så bra att han gärna vill anställa.
– Jag letar snickare, duktiga erfarna snickare. Men det är svårt att få tag i. De som är duktiga har alltid jobb.
Flykten från Kabul inleddes 2015. Ata kunde inte bo kvar. Det är hans enkla förklaring.
Det blev en 45 dagars färd från Afghanistan via Pakistan, Iran och Turkiet fram till en gummibåt över havet till Grekland.
Ofta till fots, över berg, ofta gömd och detta på en sträcka som i runda slängar var 450 mil. Det är nära tre gånger så långt som avlånga Sverige, från Smygehuk till Treriksröset.
Största dramat var sista överfarten från Turkiet.
– Vi försökte först ta oss över gränsen till Bulgarien. Men det var så mycket poliser. Vi var tvungna ta gummibåten, med kanske 65 personer ombord, berättar Ata Ahmadi och fortsätter:
– De frågade: ”Har någon här kört motorcykel? Någon sa ja. Bra, då kan du köra båten”. Sen bara skickade de iväg oss ut på havet.
Halvvägs till Grekland började båten sjunka. Vattnet var på väg över relingen.
– Alla kastade sina väskor, alla grejer och även mobilerna. Annars hade vi sjunkit. Alla fick panik. Kvinnor skrek och grinade. Många kunde inte simma, förklarar Ata.
På den grekiska sidan fanns folk som tog emot och hjälpte, först med torra kläder och sedan slussning vidare från läger ut i Europa.
Vad var det värsta under flykten?
– Att ligga gömd i bagageutrymmet i en bil i elva timmar utan att kunna andas. I båten kunde man i alla fall andas.
Yippie möter Ata första gången när han byter fasad på ett kedjehus på Lingonstigen. Någon vecka senare jobbar han vid ett av grannhusen och bygger ett utrymme för soptunnorna.
