Andreas Brännlund, den historieintresserade konstnären som spelar alla strängar på sin lyra. Än har jag visserligen inte upptäckt det faktiska instrumentet, men det finns nog där. Känslan för musik har ju ändå gått i arv till hans barn. Kulturens alla genre genomsyrar hela Andreas liv. Från arbetsliv, engagemang och hem.
Vi slingrar oss upp för en smal grusväg, strax efter Björners Backar. Löven har släppt från träden och färgerna har gått från eldigt gula och röda, till bruna och mörka. Huset påminner mycket om en liten herrgård, stort, symmetriskt och självklart på en höjd med utsikt.
Det syns att projekten pågår på gården. En stor veranda har påbörjats framför entrén och när Andreas öppnar dörren åt oss, förklarar han att hela farstun är utbyggd sen huset flyttades hit.
– Huset flyttades hit år 1886, säger han. Men varifrån vet vi inte riktigt än. Det finns spår, men inget definitivt.
Det är en fastighet med mycket historia. Idag passerar ett motionsspår på gårdens norra sida.
För länge sedan var det kyrkvägen människorna tog för att ta sig till Säbrå kyrka för gudstjänst.
Då var gården stor, skog och ängar sträckte sig över Bondsjön och upp mot Saltvik. Sen dess har den styckats upp, fördelats i släkten och köpts upp. Men ursprunget till fastigheten är kvar.
Från 1950-talet, användes huset mer eller mindre som sommarstuga av de dåvarande ägarna. Men när Anders och dåvarande sambo, Anna-Karin, tog över huset för tjugo år sedan, tog renoveringarna fart.
– Det var en tid, skrattar Andreas till. Jag jobbade i Uppsala, två små barn och ett på väg, och så ett hus som jag renoverade på helgerna i Härnösand.
Men nog har de bott in sig. Från farstun förs vi rakt in genom en hall, fylld från golv till tak med böcker, till vardagsrummet. Jo, här är man. Det lilla biljardbordet står redo för nästa omgång, sofforna bjuder till en lugn plats för lite läsning, eller kanske en stund framför tv:n.
Här och var genom hela huset står stora tittskåp, fyllda med memorabilia av Andreas olika intressen. I vardagsrummet sjunker ögonen fort in i glasskåpet som inhyser kameror från historiens alla epoker. Foto, film och projektorer trängs inne i skåpet. Det är som att titta in i en tidskapsel, som en utställning. Och kanske är det någon av dessa uppfinningar som satt igång Andreas stora intresse. Projektioner är hans föredragna arbetselement, där bärnstens- och rödbruna färger projiceras på fysiska kroppar och miljöer för att skapa historia och scenografi.
Vi ser spår av dessa uttryck genom hela huset. I tavlor på många väggar. I känslan över fynden han hittat genom tiderna. Till och med i gardinerna, som är ihoplänkade block av konst.
I köket knastrar en varm eld i gjutjärnskaminen. Den behagliga värmen får en att stanna till en aning. Bara för att notera historiken i rummet, för det är tydligt att det har hänt saker här, sen huset flyttades hit. Med varm finess har han uppgraderat kökets moderna bekvämligheter, med dåtidens vackra enkelheter. De svarta krokarna i taket, som en gång används för att hänga knäckebröd i långa stänger, har han använt för att gunga barnen i hoppgungor när de var små…
Vi passerar förbi vackra fönsterdörrar i hallen, nästan så att man får känslan av att det ska stå ute i ett orangeri.
Men vi ska gå upp en våning. Där renoveringen fortfarande pågår, där rummen står i nakna timmerstockar. Där åren av händer som tagit i trappräcken fortfarande syns i den avnötta färgen. Där signaturer som skrivits på väggar, blivit exponerade över hundra år senare.
Här har han sin ateljé. Nodet i hans kreativitet, lugnet i stormarna och en plats för reflektion.
Rummet bär vittnesmål om hans passion för det konstnärliga uttrycket, alster som blivit kvar från år av arbete.
Andreas berättar om sina projekt, om hur han förvandlar idéer till visuella berättelser. Han talar varmt om den konstnärliga processen. Det är här, i ateljén, som han fördjupar sig i både historia och konst, och skapar en bro mellan de två.
När vi avslutar vår rundtur blir jag medveten om att det som gör hans hem så unikt inte bara är dess historia eller dess fysiska skönhet, utan den värme och kreativitet som Andreas och hans familj tillför. Det är en plats där det förflutna och framtiden möts, och en påminnelse om att konst och historia alltid är närmare än vi tror.
