Dan Gerell har skrivit hela livet, men inte publicerat någon egen bok förrän i år. Nu har han två nyutkomna böcker på en och samma gång: den självbiografiska romanen Uppståndelseboken och diktsamlingen Hålrum. Vi träffades för ett samtal om litteraturen och livet.
Dan började skriva Uppståndelseboken redan för runt 13 år sedan. Först var tanken att skriva en roman, men han blev less efter ett tag och ville hellre skriva om sitt eget liv. Nu har han skrivit andra halvan, och parallellt med Uppståndelseboken har han skrivit på sin diktsamling, som väntat länge på att komma till.
Han har nämligen skrivit dikter sedan han var tonåring, vann en poesitävling som 18-åring, blev efteråt intervjuad i Sundsvalls Tidning som också publicerade flera dikter. Ett år senare kom en uppföljande artikel om honom under rubriken: ”Lyriklöfte satsar på psykiatri”. Han hade då börjat utbilda sig till mentalskötare.
– Sedan har jag lämnat in mycket till förlag, men det har varit hopplöst. Jag kan i efterhand se att materialet också har varit för spretigt.
Många år senare har nu Dan Gerells första diktsamling kommit ut, på Ekström & Garay förlag. Omslaget fylls av ett öga och den stora, mörka pupillen får vara ingången till det som aldrig tidigare sagts offentligt.
Boken består av dikter varvade med längre betraktelser. En hel del är baserat på drömmar, ett ämne som det visar sig att Dan Gerell ägnat sig mycket åt:
– När jag arbetade som radiojournalist gjorde jag en drömserie i P3 där drömtydare medverkade. Jag har läst mycket om drömmar och om man tar vara på dem när man vaknar kan man förstå en del om sig själv.
Naturen genomsyrar dikterna, både konkret och metaforiskt, och ibland kan man se ett visst släktskap med Tranströmer i den enkla naturberättelsen som säger något om livet i stort. Två av Dan Gerells förebilder och favoriter är just Tranströmer och Leonard Cohen.
Skriver och leker med ord, det gör han alltid, och precis som han beskriver i böckerna har han lätt för att försvinna ut i egna tankar:
– Jag har nog någon bokstav som gör att det blir så att jag försvinner iväg, glider ut och inte blir kvar i samtal och närhet, utan hamnar i periferin. Sedan kan jag vara mer närvarande, nästan som min pappa pastorn, i en stor grupp. Små är svårare. Jag har haft svårt att möta människors blickar förut, alltid varit blyg och haft dålig självkänsla.
I Uppståndelseboken berättar Dan om sin frireligiösa uppväxt och hur han vaknade efter en tupplur som liten och inte hittade sina föräldrar. Inte en enda människa verkade finnas kvar i omgivningen heller. Han trodde då att Jesus hade hämtat föräldrarna och alla andra, men lämnat honom ensam kvar:
– Jag har med mig ett trauma från det. Sedan har det varit mycket bra också, mina föräldrar var jättebra. Men jag har känt ett utanförskap. Jag var frireligiös, satt hemma och läste medan andra lekte. Jag hade ingen moped, inte ens en egen cykel. Det är känslan av utanförskap som gjort att jag suttit och skrivit så mycket. Jag har gått många år i terapi. Det har hjälpt mig lyfta av många gamla bördor.
Dan kliver upp tidigt och skriver, mellan 5 och 6 på morgonen. Omgivningen i Öje, där han bor tillsammans med sin fru Maggie, är starkt närvarande i texterna. Ofta har dikterna bara kommit till honom, på ett annat sätt än texten i Uppståndelseboken, men för tillfället dyker de inte upp alls:
– Just nu är skallen tom, i alla fall vad gäller lyrik, men jag vill berätta historier och har en ny bok på gång, en fortsättning på Uppståndelseboken. Jag håller på att gå igenom en massa brev från tjejer. Genom dem förstår jag vilket liv jag levt.
Innan de båda böckerna publicerades lade Dan ibland ut texter på Facebook. Han har fått en del reaktioner från personer som säger att de inte ”fattar” en dikt:
– Lyrik är så smalt, men man behöver inte tänka att man måste förstå. Delar i min bok är ganska enkla och man måste inte vara någon inbiten diktläsare för att kunna ta till sig dem. Det är inte en vetenskaplig text! Men sedan vad det är, det vete sjutton.
Ur diktsamlingen Hålrum
Under snötyngda granar
i blåvit tystnad
gömmer sig
ett folk av ängsliga harar
gömmer sig
för det outsägliga i skarsnön
de djupa avtrycken av människa
vittringen av död.
Skidorna viskar mot snön
kölden har en bestämd dialekt
en sträv stråke över kinden.
Över tjärnen en yrsel av rök
efter tusentals vinterfjärilar.
Som ett moln av trycksvärta
faller jägarnas röster
över skarens vita bladguld.
Senast lyssnade artister & låtar:
Florence&The Machine — Free
Nick Cave — Do You Love Me
David Bowie — Life on Mars
Freddie Wadling — Nu lyfter vi från marken
