Guldkorset glimmar runt halsen. Den fuchsiafärgade skjortan är på. Det är tecken till vardags på en biskop i tjänst, men visst, det tar mer än tre veckor att vänja sig.
– Det känns fortfarande lite overkligt, medger Teresia Derlén, Härnösands nya biskop.
Pappa är präst, mamma diakonissa. Så det ligger nog i blodet.
När Yippie träffar Teresia Derlén i biskopsgården en sen eftermiddag har vi också förstått att hon har talets gåva och gärna lägger ut texten i allvarliga och djupa ämnen.
Taktiken blir att öppna med frågor som bara får besvaras med ett enda ord.
Hur var känslan i maj när resultatet stod klart att du valts till biskop?
– Kan jag välja ett engelskt ord? Daunting. Det finns inte riktigt någon översättning på svenska. En överväldigande känsla, inte skräckblandad förtjusning, men något som känns stort och nästan lite övermäktigt.
Jaha ja, det blev 30 ord, och då har svaret kortats något.
Men sen går det bättre.
Känslan 22 september vid vigningen i Uppsala?
– Himlastormande!
Känslan vid mottagningen i Härnösands domkyrka helgen därpå?
– Hemkänsla!
Den första tiden är hektisk. Utöver att installeras i ett stift som täcker fyra landskap – Ångermanland, Medelpad, Jämtland, Härjedalen – har också ingått ett flera dagar långt kyrkomöte i Uppsala där alla biskopar har närvaroplikt.
Och naturligtvis har hon samlat stiftsstyrelsen där hon är ordförande.
Hunnit packa upp än?
– Nej!
Hon lär sig, bara ett ord.
Någon bild på flyttlådorna blir det dock inte. Hon vill hålla det privata privat. Vi får nöja oss med representationsdelen en trappa upp i biskopens hus här mellan Pumpbacksgatan och Nybrogatan, och den delen går inte av för hackor.
– Miljön är fantastisk. Jag är ju kyrkohistoriker. Bara i det här rummet finns prov på de senaste årens arbete med försoningsprocessen med samerna, och som kontrast i nästa rum finns affischer med gamla proklamationer från Carl XIV Johan. Det är historiens vingslag i det här huset, förklarar Teresia Derlén.
Hunnit bekanta dig med Härnösand?
– Lite grann. Jag har ju nästan sovit borta mer än hemma de senaste veckorna. Det är en väldigt mysig innerstad. Mycket mer stadsliv än jag trodde det skulle vara.
Sin viktigaste uppgift som biskop beskriver hon så här:
– Att ta vara på alla församlingsbor som finns i stiftet, det är den rikedom och det ansvar som har getts mig, så att kyrkan kan fortsätta vara mötesplatsen för Gudsrelationen och trosgemenskapen, det som bär i livet. Det är ett stort uppdrag. Och det är ingenting man gör ensam. Det gör vi tillsammans.
Just denna dag kommer hon pilande med raska steg till vår intervju från ett seminarium om hur det är att vara en kyrka i glesbygd.
En präst som har 20 mil till en förrättning har svårt att hinna tillbaka till en församlingsafton på hemorten samma kväll. Glesbygd, avstånd, brist på präster och kyrkomusiker är nyckelfrågor och detta i samma veva som post och andra offentliga institutioner lägger ner. Kyrkan blir ensam kvar.
På pluskontot kan skrivas att 62 procent av befolkningen i stiftet är medlemmar i Svenska kyrkan. Det är klart högre än riket som ligger på 52 procent i snitt.
– Det är en god förutsättning. Men Norrland brukar vara tio år efter rikets siffror. Å andra sidan ser vi i söder att konfirmanderna ökar, kommenterar Teresia Derlén och fortsätter:
– Så det kan hända att vi är på väg mot lägre medlemssiffror, men förhoppningsvis kan vi också bryta trenden när det gäller konfirmationssiffrorna.
Hundra församlingar och uppemot 220 kyrkor och kapell ingår i Härnösands stift. Här finns 1103 anställda, varav 154 är präster. Låter som en hel del att styra över.
– Det är en väldigt speciell typ av ledarroll. Jag har begränsat rörelseutrymme kan man säga. Det viktiga för en biskop är humankapitalet. Det är det jag kommer att vårda. Där jag har störst inflytande är rekryteringen av präster och diakoner som jag viger, påpekar hon.
Norrland är inget främmande territorium. Rötter finns från Västerbotten och Tornedalen, uppväxt och student i Sundsvall, tjänstgjort i Lövånger, Skellefteå landsförsamling och Umeå. Föräldrarna bor i dag i Rundvik, Nordmaling.
Närmast kommer hon ifrån ett jobb som biskopsadjunkt och stiftsteolog i Västerås sedan 2020.
Innan dess varvade hon doktorandstudier i London med arbete som präst i den engelska kyrkan. Det var tänkt som ett sex månaders äventyr och slutade med sju år totalt i England.
Andlig hälsa är en fråga som Teresia Derlén särskilt vurmar för. När hon får chansen att välja ämne lyfter hon fram just detta som personligt viktigt att våga börja prata om.
– Det är minst lika viktigt med vår andliga hälsa som vår mentala och kroppsliga hälsa. Jag tror vi har förlorat kunskapen och insikten om behovet av vår andliga hälsa, att kunna tala om livets mening, att förstå att förundran och mystik inte bara kommer automatiskt, det är en del av ett större sammanhang.
– Vi påverkas av det goda runtikring oss ifall vi vänder oss mot det som är gott. Det är viktigt att samlas i en andlig gemenskap. Det är därför vi firar gudstjänster. Inte bara för att man måste, utan för att det är nyttigt, förklarar hon.
Och vad kan du göra åt det här som biskop?
– Att uppmuntra, prata om det, att kristen tro inte är något konstigt, det är en del av många människors liv. Jag kan försöka hjälpa församlingarna att inbjuda till mötesplatser, hjälpa till med resurser så att de kan göra det.
Biskopsbråket under föregångaren Eva Nordung Byströms tid skakade kyrko-Sverige. Dåvarande stiftsstyrelse krävde 2020 att hon skulle lämna uppdraget med hänvisning till ”långvariga samarbetsproblem” och att förtroendet var skadat.
Efter överklaganden och stark uppslutning bakom biskopen från olika håll upphävdes beslutet av Svenska kyrkans överklagandenämnd. I stället rensades friskt bland styrelsens ledamöter vid kyrkovalet året därpå.
Teresia Derlén känner förstås till de här turerna. Men det är inget hon tycks lägga någon energi på i dag.
– Det var som det var. Jag är enormt tacksam för Evas arbete i stiftet och jag är enormt tacksam för stiftsstyrelsen som har mött mig nu med värme och förväntan, kommenterar hon.
Härnösands stift har sin tredje kvinnliga biskop i rad. Det är unikt.
– Ingen har reagerat på att det varit män tidigare i tre eller fyra hundra år, 24 män i rad. Trevligt att man nu kan se bortom stereotypen, menar biskop Teresia.
Mer behöver tydligen inte sägas. Det där med kvinnoprästmotstånd tycks höra till en svunnen tid.
Biskopen är nyss fyllda 49 år. Hon är inte den yngsta i Sverige. Men yngre än de flesta, och detta på ett uppdrag som inte är tidsbegränsat.
Kanske är det ofint bara tre veckor in på nya jobbet att undra över framtiden. Men jag tar chansen.
– Så länge Gud låter mig leva eller till pension antar jag. Än så länge känner jag att jag har kommit hem och det är ett stort uppdrag. Det tar jag mig an med stor glädje och förväntan.
