Månadens bild har inte jag tagit, och inte heller någon av mina släktingar. För några dagar sedan fick jag ett stort antal bilder som mästerfotografen Gösta Westman tagit.
Civilingenjör Gösta Westman var vid sidan om jobbet som bilinspektör en känd tävlingsfotograf som vunnit pris i många internationella tävlingar, och dessa bilder är kort sagt en kulturskatt av estetiska tidsdokument.
Bilden, som är döpt till ”Blomstrande industrier” är tagen för ungefär 75 år sedan. Den är tagen från residensets trädgård mot den gamla Torsviksfabriken. Alla härnösandsbor som är äldre än 50 minns med säkerhet anläggningen som låg centralt vid Nattviken, och den var något av en sista erinring av sågverksepokens centralt placerade fabriker.
Elias Sehlstedt skaldade i dikten ”Sång om Ångermanland”, publicerad i tidskriften Svea 1873 – i och för sig om utsikten från hamnen i Sundsvall mot Alnön:
”Och hela hamnen som en
spegel låg,
Och såg vid såg jag såg
hvarthelst jag såg.”
Men den skulle lika gärna kunnat handla om Härnösand eller någon annan plats vid Ångermanälven.
De första större sågverken drevs med vattenkraft, men sedan den första kommersiella ångsågen i Sverige anlades 1849 i Tunadal tog trävaruhanteringen fart i distriktet. I början av 1870-talet var antalet ångsågar i Medelpad uppe i 24 och runt sekelskiftet 1900 fann fler är dubbla antalet. Situationen var likartad i hela Ådalen. I nuvarande Härnösands kommun har det funnits minst ett 20-tal ångsågar, från Åbord i norr till Svartvik i söder. En kort historik över Torsviksfabriken:
I början av 1870-talet anlades en ångsåg på Åbordsön. Den drevs av en lokomobil, en ångmaskin som kunde enkelt kunde flyttas. Sågen hade bara en ram, alltså produktionslina, men den inspirerade till fler etableringar. En av dessa låg vid Östbyviken i Ramvik, och platsen döptes till Torsvik år 1907. Verket bytte ägare och 1922 fick verksamheten namnet Torsviks AB.
Söder om staden, i Svartvik etablerades en ångsåg år 1885. Den revs och flyttades 1902 till Nattviken där den fick namnet Kullens ångsåg som bland annat levererade material till trälådor där en stor del av tillverkningen gick på export.
1927 såldes Kullens sågverk till Torsviks AB, och 1931 började man tillverkningen av plywood som var mycket mer lönsamt än trälådor.
Fabriken härjades av eldsvådor vid flera tillfällen och anställde som mest ett hundratal personer. 1980 lade man ner tillverkningen och 1984 revs fabriken. Kontoret fungerade under några år som ungdomsgården ”Gröna Huset”. Företaget ägde också Lövuddens sågverk, som lades ner 1950 och revs 10 år senare.
Sågverksepoken är ett avslutat kapitel. Där Svartviks sågverk en gång legat ligger idag fritidshus och villor. Av Lövuddens sågverk finns ett fåtal rester kvar som minne. Torsvikstomten har varit föremål för många politiska diskussioner, och i år ska man bygga fler lägenheter i området.
Men det som blomstrar i förgrunden finns fortfarande kvar – trevlig sommar alla läsare!
